ur dagboken den tjugotredje mars tvåtusenfjorton
Något är fel. Kan inte sluta tänka på hans fingrar som smeker min nakna svank. Kittlar mig lätt över höfterna. Vad är de som händer med mig?
Paniken fräter sönder halsstrupen. .
Känner mig dödssjuk. Viruset sprider sig i hela kroppen. Hjärnan tjocknar ihop och bröstet brinner.
Kan inte andas normalt och vill bara skrika.
Han är mitt botemedel. Måste få träffa honom innan jag åker tillbaka till min lägenhet, alldeles för långt bort. Måste bara ha en kyss. En. På pannan. På mina läppar. I nacken. Sen kan jag åka tillbaka och vänta i fem dagar innan jag får träffa honom igen.
Måste ha den där kyssen nu.
