Det här gör mig upprörd. En femtonårig flicka som blivit våldtagen av sex invandrarpojkar. Av tingsrätten dömdes pojkar för grov våldtäkt, men i hovsrätten friades de på grund av att flickan inte ansågs vara i ett "hjälplöst tillstånd". Hon blev ifråntagen sin mobil, sina kläder och de turades om att ha samlag med henne i ett låst mörkt rum. Flickan uppger att hon sagt nej, men enligt hovsrätten räcker inte det. Hon hade kunnat göra motstånd säger de, men klart som fan att flickan var rädd för att det skulle bli värre ifall hon försökte ta sig där ifrån. Borde det inte räcka med ett nej? 

 

 

 

 

 

Veronica Maggios nya skiva, handen i fickan fast jag bryr mig. Bara titeln får mig att känna något. Och jag måste ärligt säga att jag inte har gillat henne så mycket innan, men just nu vill jag inte spela något annat. Hennes låtar går på repeat dygnet runt, till och med på jobbet. Hennes texter. Älskar hennes texter. De får mig att andas häftigt. Att påminnas om honom. Om våra minnen. Om hur bra allting kunde varit. Om att uppskatta saker. Om ensamheten. Om att vara kär och förvirrad. Låten jag har svårast att släppa är:

 

 

 

500 days of summer. En film om kärlek, men inte den vi är vana att se på film. Detta är verkligheten. Detta är en olycklig kärlekshistioria som de flesta känner igen sig i. En pojke möter en flicka. Pojken blir kär, men det blir inte flickan. Tillbakablickar utan kronologisk ordning skildrar deras 250 dagar tillsammans, och de 250 dagar som Tom genomlider efter att hon har lämnat honom. Den är rolig och romantisk, men framförallt den gör så förbannat ont.