Min allra första riktiga hemmafest. En riktig sommarfest med galet mycket folk. Det var en vecka innan jag skulle börja på mitt första sommarjobb. Det var dagen efter att jag hade rökt för första gången. Det var samma dag som han körde ihjäl sig fast tre år tidigare. Den 19 juni, på midsommarafton. De flesta var lika fulla som jag och jag önskar att jag hade kommit ihåg kvällen bättre. Idag vet jag inte ens vad som är sant och inte. Vet inte om jag har förskönat händelsen i syfte att dämpa ångesten. Vet inte om jag har förträngt vissa minnen för att jag ska må bättre. Men det gör detsamma. Det hände fortfarande. De vet jag.

 

Klockan var elva minuter i tolv och han var fortfarande snygg. För då hade det inte hänt ännu. Keps. Grå t-shirt. Avklippa byxor. Mörkt hår. Mörka intensiva, men efter ett tag så obehagliga ögon. Smal. Fast ändå muskler. Jag minns att jag en gång gillade hans kropp. Och det får mig att må illa att jag för en minut faktiskt ville ha honom. Men inte på samma sätt som han ville ha mig.

 

Helt plötsligt är vi ensamma i skogen. Vi röker upp hans röda Marlboropaket innan vi börjar hångla. Intensiva smekningar. Och redan här känner jag obehag. Men jag lyssnar inte. Dricker en klunk av min avslagna öl i stället. Ler lite oskyldigt mot honom och kanske är det för att göra honom glad. Eller för att det skulle kännas bättre och lättare att fortsätta. Om jag ler kanske jag blir glad. Det kanske i alla fall känns så. Om än för en sekund. Och utan att jag minns hur så ligger han naken över mig. Det är då det går upp för mig. Vill jag verkligen det här? Njuter jag av att ha en främmande manlig kropp ovanpå mig? Som förstör mig. Jag minns att jag gråter, men jag vill inte visa det för honom. Torkar bort alla tårar och ler. Men det där jävla leendet hjälper inte. Jag måste bort, nu. Jag försöker resa mig upp, försöker förklara att jag inte vill vara där. Att mina kompisar säkert undrar var vi är. Var jag är. När jag försöker resa mig upp blir han arg och trycker ner mig. Han säger att jag inte kan gå nu, inte mitt i allting. Jag måste ju förstå att han är för kåt för att sluta. Han måste få komma först. Men jag vill inte. Inte alls. Men jag vågar inte röra mig så jag ligger där och blundar. Vänder kinden mot honom för jag vill inte att han skra röra vid mina läppar.  

 

Jag låtsas att jag är tillbaka på festen och att jag dansar. Till min indiemusik. Men det går inte, verkligheten kommer ifatt mig gång på gång. Och just där försvinner allt det fina med mig. Mitt leende. Min själ. Min kärlek till livet. Min tro på lyckan. Min tro på tillit. På människor. På att det finns fina människor som faktiskt bryr sig om mig. Han tog allt det. Men allra värst så tog han min kropp. Min. Men det spelar ingen roll, han får den, jag vill inte ha den längre... min smutsiga, äckliga kropp