Jag vet varför du tror att jag inte vill något. Jag vet att jag gör dig förvirrad, kanske att jag inte heller var redo för något mer. Jag hörde inte av mig så ofta. Jag kunde aldrig träffa dig mitt på dagen, bara på kvällen, precis som med alla de andra pojkarna. Du skrev och frågade om jag trodde på oss och självklart svarade jag nej. När jag flyttade ville jag börja om, träffa någon ny och glömma allt där hemma. Jag sa att vi borde lägga ner allting. När du frågade mig öga mot öga om jag trodde att det skulle funka mellan oss förnekade jag det ingen. Jag sa att du var för ung. Och att jag hade träffat någon här, fjorton mil bort från dig. När du sa att du aldrig skulle lämna mig, aldrig skulle hålla på med någon annan, att du verkligen tyckte om mig på riktigt då kom paniken ifatt. Jag ville ta det lugnt.  Om jag ska analysera allting som jag själv har gjort så vet jag att jag också gjorde fel. Det var inte bara du. Men när jag fick reda på att du låg med min kompis då förstod jag hur mycket jag faktiskt tyckte om dig. Att jag ville vara med dig på riktigt den här gången. Och jag saknar dig mer än någon annan. Samtidigt som jag hatar dig mer än vad jag hatar mig själv. 

Kanske om vi hade träffats om två år, då hade du hunnit leka av dig och jag kanske hade haft ett förhållande innan. Du hade hunnit inse att man vill vara med en och samma person och jag hade inte varit lika rädd för att visa hur jag känner. 

Eller så hade vi bara kunna göra rätt från början