Vänt på dygnet. Går upp klockan fyra och mörkret har redan gjort mig sällskap. Natten har väntat på mig. Jag vet, för vi har blivit bästa vänner. Vi spenderar all tid tillsammans. Balkongen har blivit min favoritplats. Röker mer än vad mina lungor klarar av. Men röken hjälper till att fylla det där tomma hållet. Det där förbannade hållet som han lämnade efter sig. Tittar ut över balkongen och får syn på något glittrligt. Där ligger den. Min själ. Utspridd över hela den regndränkta asfalten. Oförmögen att läka ihop. Hittar inte alla delar. Orkar inte leta. Kan inte laga den. Den är borta. Så trasig.

 

Alldeles tom. Vill känna något. Bara för en stund. Försöker med en gammal pojke. Låtsas att det är på riktigt. Att hans beröringar är ett bevis på att han har saknat mig. Att de intensiva kyssarna talar om att han aldrig vill lämna mina läppar. Att hans ord betyder något. Och det hjälper. För ett ögonblick tror jag att det är sant. Att hela världen glittrar. I lila och gröna nyanser. Men jag vet att allting kommer bli lika svart. I morgon när jag vaknar.