Minns bara alla bra stunder vi hade och alla saker som jag saknar. Som när du åkte och hämtade mig med din gråa volvo för att du saknade mig så mycket. Sättet du kollade på mig när vi låg i sängen på morgonen och myste. Att jag inte kunde sluta garva när du sa att du åt våfflor med ketchup (vet fortfarande inte om du skämtade eller inte). Alla gånger vi stod i ditt rum med öppet fönster och rökte och vi hade virat in oss i ditt tjocka mysiga täcke. Nakna. Första gången vi hånglade; på folkracen, och jag skämdes så mycket för att du var två år yngre. Vi gick en bit längre bort. Där stod vi länge, lutade mot en gul folracebil, innan vi kysstes för första gången. Och självklart kommer alla mina kompisar och går förbi precis just då. Men du var bra på att du kyssas. Skulle göra vad som helst för att få möta dina läppar igen. Vad som helst för att få vakna upp med dig, för att få se dig i dina smutsiga arbetsbyxor. 

 

Konstigt det där att man bara minns allt fint och bra. Men var vi ens kära? Jag höll på med andra. Du höll på med andra. Vi gjorde inget annat än att ligga i din säng, röka, dricka öl och ha sex. Vi hade ingenting gemensamt, vi hade inte alls mycket att prata om och vi hade egentligen ganska tråkigt.