ur dagboken den första oktober tvåtusenfjorton
Jag vet inte mycket om verkligheten, kanske ingenting egentligen och speciellt inte om min egna komplicerade själ. Går mest runt och är förvirrad hela tiden. Skapar mig en surrealistisk, mer mogen värld. Där ingen biter av mig min hud eller skär sönder mina hälsenor. Kanske att det är min drömmar som skapar förrvirringen. Vet inte vad som är på riktigt längre.
Men jag vet en sak. Jag vet att när jag ser honom stå där och stirra på mig så vill jag bara springa fram och äta upp hela honom för att han gör mig galen. Helt jävla galen. Kontrollen överger mig på en halv sekund. Det blir alldeles varmt i benen. Känns som att alla mina blodkärl exploderar tjugotio gånger om. Skrik som bubblar upp, men som aldrig få komma ut. River sönder hans rygg. Kysser hans axel. Tre gånger på samma specifika ställe. För att jag vet att snart är det över.
Efteråt när vi ligger där i hans säng och andas tungt. När han är dygnsur av svett och fönsterrutan så vackert immig. Då vill jag inget annat än att han ska kyssa min kalla hand. Vill att den där intensiv blicken han har ska bränna sönder mina ögon och att han ska säga hur mycket jag betyder. Samtidigt som jag vet att han aldrig skulle förstå sig på mig och mina tankar. Han gör mig inte lycklig, han gör mig bara lite gladare.
