Gruset knastrar vackert under mina fotsulor när jag är på väg tillbaka till campingen. Musiken ekar fortfarande i mina örongångar och jag är nästan säker på att min kropp fortfarande dansar till lyriken. Rytmen drar som en våg av lycka genom blodådrorna och upp i huvudet på mig. Musiken gör mig hög och det känns nästan som ens första förälskelse. Jag känner till och med en snudd av frihet. Framför mig ser jag alla Gorillaz medlemmarna stå uppe på scenen och göra de som de är bäst på. Skapa musik som får en att vilja kasta av sig alla kläderna och göra något riktigt galet. Hur många gånger har man inte haft den känslan under en fantastisk spelning? Tio gånger? Hundra gånger? Obeskrivligt många gånger.

Campingen ser nästan likadan ut som den gjorde när jag lämnade den. Bredvid vår husvagn står en annan husvagn parkerad, en betydligt större modell och utanför sitter fyra äldre killar i brassestolar med varsin billig öl i handen. Där har de suttit hela dagen. Kvällen. Veckan. Jag har inte sett dem röra på sig en meter. Det är sådana människor som inte köper en biljett för att lyssna på den underbara musiken, utan för den magiska stämningen som folket skapar på campingområdet.

Lite längre bort på campingen har några ungdomar i min egen ålder börjat efterfesta. Ur deras svarta och slitna bergssprängare kan man höra Johnossi sjunga ”a monkey needs to dance, so do you”. De ser ut att njuta av livet, precis som allt annat festivalfolk. Just nu, i denna stund, tycker de att livet är underbart och de vill aldrig att det ska ta slut. Jag vet, jag känner det också. Jag har alltid varit fascinerad över den underbara känslan som festivalen för med sig. Och alla är de likadana. Här behöver jag inte oroa mig för att jag inte ska passa in. Alla passar in. Spelar ingen roll om du är en punkare med regnbågens alla glada färger på ditt hår, eller en utseendefixerad blondin med löshår ända ner till svanken. Till och med jag, med mitt söta flickansikte, trasiga ljusblåa Converse och bruna axellånga hår passar in.

Jag är röksugen och börjar fumla i väskan efter mina vita Marlboro med mintsmak. Paket är tomt. Fan. Besvikelsen drar över mig och slutar med en djup suck. Jag funderar på om jag ska våga gå fram till ungdomarna och fråga dem om de vill bjuda på en cigarett, men jag är för blyg. Jag kollar istället en extra gång i paketet bara för att vara helt säker. Men det är fortfarande lika tomt. Jag gör alltid misstaget att jag bjuder bort en tredjedel. Varför? För att jag inte kan säga nej. Jag ska precis vända om och gå bort mot husvagnen när en främmande röst viskar i mitt öra:

”Vill du ha en cigg? Jag såg att ditt paket var tomt”, rösten är mörk och tillhör en man.

Han har redan slängt fram en cigarett och utan att säga någonting tar jag emot den. När jag slänger upp blicken möts jag av ett manligt, något äldre ansikte. Hans blågröna intensiva ögon stirrar tillbaka på mig. Och han är det vackraste jag sett.