Och så kom den dagen, då man känner sig sådär underbart fri. Det känns ända ut i tårna. Och jag kan inte ligga still i sängen. Jag vill springa runt naken inne på konsum, klottra ner grannens hus, sno en cykel, skrika ut hur lycklig jag är, bara för att känslan är så härlig. För att jag inte vet vad jag ska ta mig till. För att de bubblar av lättnad, av glädje. Och det känns som att jag kan göra vad som helst. Jag kan till och med nå ända upp till rymden. Jag känner mig mäktig, Och jag kan inte sluta skratta, högt och fult. Men jag skrattar. Och leendet kommer sitta fastklistrat på mina läppar i flera dagar. Det känns som att jag har fallit från eiffeltornet, 324 meter, och överlevt. Några skrapsår dekorerar mina knän, men jag reser mig upp. Jag ställer mig upp på mina egna ben och jag går. Jag bara går utan att veta vart. Men jag ska härifrån. Så långt bort jag kan. Bort till något bättre. Något vackert. Och allting känns så lätt. Hela världen ser ljusare ut och det känns som att den ler tillbaka mot mig. Jag känner för att göra någon lycklig. För att dela med mig av min bubblande energi. 

 

Och så kom den dagen, då jag skulle sluta vara kär i dig. Bara sådär.