flummigt, kanske, men det är precis så jag vill ha det
- Men ni är ju tillsammans?
Jag visste att detta skulle komma. Hon skulle aldrig förstå.
- Nej, svarade jag.
- Men ni umgås ju hela tiden. Ni gör saker som jag och min pojkvän gör och ni tycker om varandra bara att ni aldrig säger det. Det syns ju typ jätte tydligt. Så vad är det för skillnad?
Jag kollade på henne och tänkte att om hon bara kunde känna likadant som mig. Om alla kunde känna likadant som mig så hade jag sluppit förklara detta varenda jävla gång. Men man måste nog vara lika mentalt fuckad i hjärnan som mig för att förstå det. Man måste nog ha blivit sårad av alla dem man älskar mest. Man måste nog ha fått sitt hjärta krossat till tusen för att man ska veta att man inte vill gå igenom det igen. Rädslan. Ångesten. Att inte vilja ha ett förhållande och erkänna sina känslor igen. Att bara stänga av och låtsas känna ingenting. Det är precis vad jag gör. Varje gång.
- Men vi är inte tillsammans.
- Men vad är ni då?
Vad vi är? Det var en jävla bra fråga. Vi sätter aldrig ord på vad vi är.
- Vi är kompisar. Som träffas. Som ligger med varandra. Som bryr sig om varandra. Men som inte vill ha ett förhållande.
Som är för rädda för att bli sårade. För att bygga upp förhoppningar.
- Men ni har ju pratat om att flytta ihop.
Den delen är fortfarande lite flummig för mig också.
