Om att stå där om och om igen. Kanske för att jag får låtsas att det är du. Men besvikelsen kväver mig varenda gång. Det är inte dina läppar. Inte ens i närheten. Och egentligen gör det bara ondare att veta att det aldrig kommer att vara du som står där framför mig igen. Det känns lika meningslöst varenda gång. Ändå kan jag inte förmå mig att sluta.

Om att stå där om och om igen. Endast för att jag vill att du ska försvinna. Och det är ju ganska märkligt. Det är aldrig du som står där beredd på att kyssa mina små ljusrosa läppar, men ändå är du alltid så förbannat jävla närvarande. Som att du svävade omkring i atmosfären och skrattade åt mig. Skrattade åt mig för att allt är så jävla patetiskt. För att jag är patetisk. Och du försvinner ju för helvete aldrig.

Om att stå där om och om igen. Och efter ett tag känns det faktiskt helt okej.