Minns någon gång i början på mars när vi skulle äta frukost tillsammans i ditt kök.

Det var under den perioden då din pappa mådde dåligt och ni inte hade mycket mat i kylskåpet.

Det enda du hade att erbjuda var kalaspuffar med mjölk och jag blev glad.

Hade inte ätit det sen jag var fem år.

Hade till och med glömt bort att de existerade.

Vi satt vid köksbordet och åt och pratade om din student.

Dagen efter när jag åkt fjorton mil bort gick jag direkt till affären och köpte mig ett eget paket med kalaspuffar.

Ställde dem högst upp på hyllan i skafferiet.

Och varje gång jag öppnade skåpet påmindes jag om dig.

Kändes nästan som att du var där och inte alls fjorton mil bort.

Kanske att det var därför jag köpte dem.

För jag tycker inte ens om kalaspuffar.