Som en tavla utan ansikte, med universums alla färgglada nyanser som avbildar mitt hår. Några svarta streck som korsar mitt ömma bröst och en grå nyans som sträcker sig ut längst ryggraden. Nacken är gömd för där har du varit. Läppar som påminner om dina för ditt avtryck sitter fortfarande kvar. Jag ville aldrig lämna dina läppar. Nakenheten uppenbarar sig, och jag är blottad, men vänder ryggen till för att skyla min skam. Du har sett allting. Allting som jag en gång önskade att ingen skulle få se. Denna gråhet får mig att känna mig tom. Mitt huvud ingår en blandning av kaos och våldsamt tänkande. Ilska och ånger. Men med en blandning av en vit, skimrande lycka. Den finns där, den är bara gömd eller undanträngd. Tårarna ber om att få komma ut i friheten. Smärtan som jag så länge har försökt tränga undan är nu kraftigare än mitt positiva tänkande. Jag borde låta tårarna rinna och välkomna lättnaden. Jag vet att den får mig att må bättre. Men jag väljer ändå att skratta. Ett skratt som vanligtvis raderar mina bekymmer. Ett skratt som nu kvävs av stormande gråt.