Om jag hade fått bestämma över universum skulle jag vilja flytta fram tiden några år. Kanske ungefär sju. Då jag förhoppningsvis bildat det där som många längtat efter. En familj. Med någon för tillfället främmande pojke. Jag skulle vara lycklig och bo i ett vitmålat hus i ett tråkigt litet samhälle. Men det hade nog inte gjort så mycket. Och varje gång jag såg dig i mataffären hade jag kunnat kolla tillbaka på dig och veta att du bara var en i mängden. Att jag skulle komma över dig. Att du bara var någon som jag skulle råka dela en kyss med. 

Kanske fyrahundrasextioåtta komma fem kyssar.

Och en hel del välldans fina minnen. Men inget mer. Det var aldrig meningen att vi skulle skriva en hel bok. Bara ett utrivet kapitel eller femton uppbrända dagboker. Men även om jag sprang sju år framåt skulle förmodligen min söndertänkta hjärna aldrig sluta att tänka. Tänk om. Tänk om vi hade erkänt allting. Kanske den trettionde september tvåtusenfjorton. Eller en vecka senare då jag skulle fylla tjugoett år. Då hade hela jag varit din, även sju år framåt. Jag vet det. Känner det ända till månen och tillbaka. Vi hade älskat till alla mina favoritlåtar och på alla våra favoritställen. Och ingen hade kunnat missa vår kärlek. Vi hade inte haft modet att dölja den längre. 

Men sju år senare, med en annan familj som gör mig lycklig. Då hade det varit försent. Även om jag fortfarande skulle vara förälskad i ditt lockiga skitiga hår, så hade du inte varit samma person. Och det hade nog faktiskt varit för sent. Men det är en ganska fin tanke det också.