ur dagboken den sjunde januari tvåtusenfjorton
Jag har träffat honom två gånger och vi har redan hunnit klä av varandra fem gånger. I sängen, i soffan, på vardagsrumsmattan, på köksbordet och i duschen. Hemma hos mig. Första gången vi träffades kändes det nästan som att jag gick i åttonde klass på högstadiet igen. Vi pratade om allmäna saker, kollade på en dålig film och det var stelt. Nervositeten osade i luften. Jag är inte van vid att träffa nya pojkar. Inte i nyktert tillstånd. Försöker undvika stunder som dessa. Kände mig så jävla liten. Men med han kändes det ändå bra. .
Andra gången var jag berusad. Han var nykter. Klockan var mycket och jag var ensam. Han kom och stannade. Hela natten. Han är varken för mycket eller för lite. Och vi brukar stå på min balkong och röka. Massor. Bara för att vi kan. Och ångesten den försvinner. Det känns som att jag har kontrollen. Och jag gillar det. Det känns inte som att han utnyttjar mig som alla de andra.
Men faktum är att det nog bara känns som det.
