En månad senare flyttade jag fjorton mil bort. Fjorton-evighets-mil ifrån dig. I början av februari tvåtusenfjorton och snön glittrade sönder hela staden. Och just precis där trodde jag att detta skulle vara slutet på vår historia. Jag skulle börja studera kemi i en främmande stad och hitta ett nytt offer att dränka min ensamhet med om kvällar. Skulle aldrig ha tid att vara hemma i veckorna. Kanske inte ens på helgerna och vi skulle glömma bort varandra. Suddas ut ur världen, som att vi aldrig ens hade existerat. Jag skulle börja ett helt nytt liv och du skulle gå tillbaka till ditt gamla. Dricka öl med dina kompisar och fortsätta skolka från mattelektionerna. Det trodde vi att vi visste båda två. Men någonstans i tankarna saknade jag att vakna upp med dina fötter hårt flätade kring mina. Med strumporna på som värmde min nakna hud. Redan efter fyra dagar ensam i min lilla etta till lägenhet. Och jag visste att du saknade mig. Även de gånger du aldrig sa det till mig.

Varje fredag, ibland till och med onsdag, tog jag tåget hem för att dricka olaglig sprit med min kusin och följa med henne på dräggiga fester i hålan där du bodde. Egentligen tyckte jag att festerna var tråkiga och jag ville inte prata med någon annan än dig. Det var kanske bara en anledning jag hade för att få följa med dig hem när kvällen var dimmig och alla hade somnat. Men det ville jag aldrig erkänna. Inte för någon. Inte för dig. Och speciellt inte för mig själv.

Jag tyckte att det var fint att jag bodde en evighet ifrån dig och att vi fick tid för att sakna varandra. Att vi aldrig bråkade på helgerna när jag äntligen var hemma och fick kyssa din nakna axlar. De axlarna. 

Jag fortsatte låtsades som att jag bara ville sova med dig för att vi hade bra sex. Jag lyckades inte bara intala alla andra utan även mig själv. Tänkte att du var precis som alla andra. Ett meninglöst ligg. När jag ville fly min tråkiga verklighet och mina irriterande tankar. Och kanske visste jag redan då att det nog inte skulle bli något mer än det här. 

Men som vanligt vill universum något annat. Verkligheten sprang förbi i en omtumlande hastighet och första gången jag började förstå att jag tyckte om dig var när din kompis berättade att du hade varit med någon annan. Du hade fått någon annan att tycka om allt det där som var mitt. Och det var inte logiskt, jag fick inte ihop orden. Du skulle inte vara med henne du skulle kyssa mig. Men det kanske var meningen för att jag skulle fatta att jag höll på att bli förälskad i dig.

Och efter det förändrades allt