Jag är röksugen. Borde nog sluta. Har sagt det fler gånger än antalet stjärnor på himlen. Men nu använder jag mig bara utav den här fantastiska äckliga drogen i psykbrytande nödfall. När jag blir uttråkad av andra andra människor, eller när jag måste lugna mina mentalt störda nerver. Det här var precis ett sådant tillfälle. Jag fick snabbt upp en cigarett ur det blåa level-paketet och tände den lika fort. Röken fyllde tragiskt upp mina svarta lungor och gjorde att jag kunde andas normalt igen. I alla fall nästan. Han kollade fortfarande på mig. Men inte sådär diskret som normala människor brukar göra. Han kollade verkligen på mig och trots att han visste att han hade blivit upptäckt fortsatte han att stirra med de där mintgröna ögonen. Så intensivt. Och jag visste inte hur jag skulle tolka hans blick eller hans sätt att titta på mig. Obehagligt och smikrande på samma gång. Så passionerat besatt utav mig. 

Drog in röken en sista gång och där låg sedan cigaretten, trasig och glömd på den våta asfalten. Precis som vår relation till varandra. Trasig. Så jävla trasig. Men kanske ändå inte helt glömd. Inte för mig.