Den svarta väggen passar egentligen inte mig. Den gör mig inte rättvisa. Men rädslan är den som håller mig kvar på andra sidan. Och ingen annan tar sig över. Inte ens du. Och alla färgglada nyanser har redan runnit av mig. De har försvunnit ut i tomheten. Ut i den kalla atmosfären. Har målat upp en värld utan känslor. Utan kärlek. Utan tankar. Så rädd för att bli sårad. För att bli lämnad. Ensam. Försvinner i min värld full av hat och ingenting. Plågar mig själv med att minnas något, men smärtan är avskyvärd, den är värre än skavsåren på min häl, värre än tusen nålar på min arm, värre än kokande vatten på min kropp. Vill bita av mina fingertoppar för att känna något. Något annat. Något annat än den förbannade jävla ångesten som trycker ner mig varje gång jag försöker resa mig upp. Varje gång jag försöker ta mig över. Men jag har lovat mig själv att aldrig tillåta mig att älska någon. Kommer aldrig erkänna att jag också kan känna något. Måste springa. Nu. Fort. Och långt bort. Tillbaka till allt det tomma och kalla. Börjar känna värmen i fingrarna. Men vill inte. Vill inte känna något. Är inte redo för att börja om. Trivs så bra ensam. Ensam i mitt vackra mörker med cigaretten i handen och stjärnorna som skyddar mig från falska ord.  .