När jag var mindre, i den där åldern då det inte behövdes mycket för att man skulle le, då var jag förälskad i kärleken. Jag förundrades av denna egendomliga dragningskraft som band ihop två vilsna själar. Som gjorde dem till en enhet. Som bildade en helt ny värld. Deras värld. En värld där man ibland blev förblindad och glömde bort verkligheten. En värld som kallades för lycka. Detta var innan jag själv hade upplevt den och innan jag förstod vad den egentligen innebar. Men jag minns så väl att jag dagdrömde om den på historialektionerna, jag skrev om den i mina dagböcker och jag smygkollade på den i köpcentrumet, för där fanns den överallt: ungdomar i min egen ålder som satt på trasiga träbänkar och hånglade offentligt utan att bry sig om omgivningen, människor i fyrtioårsåldern som satt på Waynes Coffee och drack varsin kaffe latte och skrattade åt gamla minnen och pensionärer som gick och höll varandra i handen för att bevisa för världen att det faktiskt finns kärlek som varar livet ut. Jag var i hemlighet avundsjuk på dem och jag ville också bli så där onödigt kär. Det såg så lätt ut att vara lycklig och att vara med den man älskar.

Jag längtade så väl efter den dagen, kanske skulle det vara en tisdag, då jag själv skulle få ta del av denna konstiga känsla. Och jag ville uppleva alla ögonblick. Allt som gick att uppleva. Jag ville bli sådär äckligt röd i ansiktet första gången han kysste mig mjukt på kinden efter att vi promenerat till kiosken för att köpa fredagsgodis. Vi var bara tio år, men han vågade krama om min hand när vi gick in i affären. Jag längtade efter att få kyssa hans charmigt fräkniga läppar och känna hur pulsen snabbt höjs för att nästa ta död på mig. Och blodet hittar ingen balans, ingen mening. Kaoset som uppstår i min taniga kropp får mig att darra av nervositet. Jag längtade efter att få äga någon. Att få vakna upp med en och samma person varje morgon och veta att han bara är min. Min glittriga och fina ägodel. Jag längtade efter att vi skulle ha nakna kuddkrig i hans dubbelsäng och berätta hemligheter för varandra. Hemligheter som vi inte ens hade berättat för våra närmaste vänner. Som jag inte ens hade berättat för min terapeut. Jag längtade efter att vi skulle sitta på min balkong i storstan, kedjeröka och studera stjärnorna samtidigt som vi filosoferade om hur vi skulle göra världen bättre. Hur vi skulle överleva i den här trasiga atmosfären. Jag längtade efter att vi skulle vrida tillbaka klockan och låtsas att vi kunde resa tillbaka i tiden.  Jag längtade efter den dagen då vi skulle måla hela himlen lila och få världen att le. Den dagen då han skulle säga de där tre underliga, jobbiga, komplicerade, äckliga, underbara, falska, meningsfulla, men ändå så enkla orden, och verkligen mena det. Men mest av allt önskade jag att första gången jag skulle älska med någon, skulle vara med någon jag tyckte om. Det skulle vara sådär som alla hade beskrivit det. Första gången skulle vara speciell och betydelsefull.

Men så blev det inte. Det blev värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Och det var det som förstörde allt.