ur dagboken den andra april tvåtusenfjorton
Regnet öser ner och det enda som hörs är de gråa sorgliga regndropparna som slår emot asfalten. Men läpparna ler och jag glad, alldeles för glad. Jag är saknad. Jag är inte längre ensam i denna sönderslagna, underbara värld. Jag har någon att andas med. Som jag nästan skulle kunna drunkna i. Som har den snyggaste röst en kille kan ha. Han ligger här bredvid och han har ingen aning om att han finns på varenda sida i min dagbok, enda sen den första januari. Han har ingen aning om att jag gör mina vänner galna för att jag pratar om honom hela tiden. Att jag nästan tycker att det är charmigt att han sover med strumporna på och när han ler sådär osäkert och fånigt. Att han aldrig vet var han ska fästa blicken.
Alla mina gråa dagar håller på att raderas. Allt i min värld är bra just nu, alldeles för bra. Som att allting glittrar, nej exploderar, i skrämmande färglada fyrverkerier. Det är obehagligt. Det skrämmer mig att jag nästan skulle kalla mig för lycklig. Det skrämmer mig att jag bara vill ligga i hans säng och andas. Det skrämmer mig att jag inte längre hör vad läraren pratar om eftersom jag bara tänker på hans intensiva kyssar, timme efter timme. Det skrämmer mig att han är den enda jag inte har ångrat. Det skrämmer mig att jag vill kalla honom för min pojkvän.
