Rökt upp den sista cigaretten. Sitter i sängen och lyssnar på din musik. Eller kanske var det vår musik. Våra minnen. Läser igenom alla smsen en gång till. Men inget har förändrats och alla bokstäverna står på samma plats som innan. Jag ville lära känna dig. På riktigt den här gången. Och jag ljög inte när jag sa att jag tyckte om dig. Jag menade vartenda ord, även om jag visade motsattsen. Men jag är sån. Vet inte varför. Orkar inte analysera mig själv längre för det leder ingenstans. Jag är bara så trasig. Så ensam. Så förvirrad. Så sårad. Kan inte förklara det på något annat sätt.

Men jag tyckte om dig. Och jag saknar dig. Dina kärleksfulla ord fick mina läppar att le och mitt hjärta att må bra. Ensamheten försvann när du höll om mig. Tanken på att du kanske saknade mig, kanske tyckte om mig, kanske ville bli seriös med. Det var en bra tanke och jag behövde höra allting som du sa. Jag har en vana att bli beroende av saker och du var min nya drog. Du fick mig att utsöndra endorfin och känna det där pirrande irriterande lyckoruset varje gång vi sågs. Ja, allting var egentligen helt underbart. Men sen kom känslorna ifatt mig och då ville jag inte mer. Ville inte känna något. Ville inte vara beroende av någon. Ville inte låta mig älska någon så mycket att jag inte kan leva utan personen. Eller så ville jag bara inte bli sårad igen. 

Jag ångrar ibland att jag påbörjade allting från första början. För det gör så ont. Så fruktansvärt jävla ont att det inte är du och jag längre. Även om det var mitt fel. Och nu finns du bara på varenda sida i min dagbok. Och över ett nummer i min kontaktlsta på mobilen.