När jag kysser dig för första gången. När jag rör vid dig för första gången. När jag älskar med dig för första gången. Då står han där med sitt äckliga leende och kollar på mig. Ögonen hånflinar lika mycket som hans läppar. Precis som han och de andra alltid gjorde när jag mötte dem i korridoren. Och jag mår illa när jag tänker på att jag har varit där. Jag har rört vid hans svarta läppar. Hans vidriga smutsiga läppar. Och nu sitter smutsen kvar på mig och jag blir aldrig av med den. Blir aldrig ren. Hur mycket jag än tvättar mig, hur mycket jag än duschar. Hur mycket jag än kysser andra pojkar så finns hans avskyvärda avtryck fortfarande kvar. Och inte bara på mina läppar, utan överallt. Det finns svarta spår av honom över hela min taniga kropp. Hans stora manliga händer som har smekt alla mina privata delar. Mina tydliga nyckelben. Mina små flickbröst. Mina tjocka lår. Jag är dränkt i hans smuts och full av hans ångestframkallande beröringar. Han har varit överallt och det finns ingenting som är mitt längre. Min kropp, jag vill inte ha den. Blir äcklad när jag tänker på att det är den jag ska leva i, i resten av mitt liv. Och illamåendet biter sig fast under huden, det skaver i halsstrupen och bränner under fötterna. Vill spy, för att bli av med allting. Men han kommer alltid tillbaka.

Dina beröringar påminner om honom, kan inte låta bli att tänka på det. Och jag vill be om förlåtelse för du är inte alls som honom. Men snart kommer du att bli. Det blir ni alltid. Tanken på att du också ligger här för att utnyttja min kropp. För att ta den ifrån mig. Den tanken plågar mitt ensamma hjärta varje gång. Det är den tanken som håller mig fången till honom.