Bara en sån där helt vanlig fest. Lördagen den tjugoåttonde september. Hade tagit alldeles för många shot så att huvudet snurrade oändligt många varv. Kalla gröna ölflaskor skålades av ett stort grabbgäng som firade en fotbollsseger. Osäkra flickor som snubblade runt på meterhöga klackar och klädde sig i korta tjolar och alldeles för urringade tröjor. En charmig bartender som bjöd på drinkar hela kvällen. Gamla kärlekar och trasiga pojkar som försökte få med mig hem, men jag var inte där för att hitta någon att spendera natten med. Jag var där för att ha en sista utgång med min bästa kompis. Hon som nu har flyttat alledels för långt bort. Ända ner till tyskland. 

 

Och någonstans i mitten av denna värld fanns du. Du var där. Du log ditt charmiga leende, hälsade på mig och rörde till och med vid min arm. En sådan där beröring som talar om att du har saknat mig. Och kanske legat vaken om nätterna och tänkt på mig lika mycket som jag har tänkt på dig. Min kompis sa till och med att du hade stått och kollat på mig. Länge. Från andra sidan rummet. Jag som trodde att vi var osams. Trodde inte att du ville prata med mig. Men du försökte och jag bara gick därifrån. Ignorerade dig på ett elakt sätt och sa ingenting. Inte ens ett enkelt hej. Men det var så länge sen vi sågs att jag hade glömt bort hur jobbigt det är att se dig. Jag trodde jag hade kommit över dig, men så fel jag hade. Jag var tvungen att fly innan du skulle hinna se mina tårar, för de hade varnat mig innan, de skrek om att få komma ut i friheten.