Vikt. Mat. Vågen. Ångest. Kilon. Illamående. Tårar. Självmordstankar.

Det började någon gång i början av september tvåtusenelva. Hösten hade precis gjort oss sällskap och man kunde inte längre springa omkring i fladdriga kjolar med sina nakna fräkniga ben. Eklöven hade börjat ändra färg, så där vackert. Till alla regnbågens färger. Vi hade nästan precis kommit tillbaka från sommarlovet och påbörjat vårt sista år på gymnasiet. Jag var exalterad. Det här skulle bli det bästa året av dem alla. Vi skulle skratta oss fulla, dricka alkohol i smyg under historielektionerna, inte bry oss lika mycket om att sitta hemma och plugga om kvällarna, vi fick ta det som det kom. Det viktigaste var att vi spenderade det sista året tillsammans, för sen skulle det dröja flera år innan vi träffades igen. Vi var så lyckliga över att vi snart skulle slippa pressen och skrivkrampen efter de sjuhundraelva prov som vi hade skrivit under en och samma vecka. Alla var exalterade när vi pratade vilka som skulle bo tillsammans på kryssningen, vilken färg man skulle ha på innertyget i studentmössan och vilken låt vi skulle springa ut till på den där speciella dagen som vi alla väntade på. Varje dag.

Och mitt all denna euforiska atmosfär så behövdes det bara en mening för att min sjukdom skulle bryta ut. Jag minns hela ögonblicket. Jag hade varit i en annan stad tillsammans med några vänner och vi hade spenderat många hundralappar på kläder, skor och fika. Det var en bra dag och jag var lycklig. När jag kom hem visade jag glatt upp mina nyinvesterade kläder för min mamma. Som jag alltid gör. Och mitt i högen låg ett par mörka slitna jeans som jag hade köpt på rean, i en affär jag inte minna namnet på. Lycklig som jag var gick jag in på mitt um och jag la dem överst på jeanshyllan bland mina andra favoriter. Men hyllan var ganska tom eftersom jag dagen innan hade rensat garderoben. Och nu hade jag en hel ullaredskasse full med jeans som var för små. Som jag skulle skänka bort till någon smal tjej i afrika. 

Mamma knackar lite försiktigt på dörren trots att den är öppen. Och snart kommer orden som skulle förstöra allt. Jag vet att mamma inte menade något illa med det hon sa, och jag vet inte heller varför jag tog åt mig så mycket. Det var inte hennes fel att jag slutade äta, men det var det som påbörjade det hela. Det var ändå bara en tidsfråga. Hon gick fram och ställde sig bredvid mig. Så nära att hon bara hade behövt viska ut orden.

-          Nu har vi samma storlek du och jag. Nu har du blivit lika tjock som mig, sa hon med ett leende på läpparna och smekte mig längst med armen. Om hon visste då hur den meningen fick mina tankar att börja vrida på saker och ting, då hade hon inte skrattat.

På kvällen när jag hade gått och lagt mig, plågades jag av mina egna tankar. Det var kaos i mitt huvud. Var jag verkligen tjock? Det var ju det ordet hon hade använt. Jag lämnade sängen och ställde mig framför spegeln. Klädd i endast bh och trosor. Det var sant. Jag var tjock. Fettet hängde över troskanten och mina lår gick ihop. Där fanns inget mellanrum alls. Mina kindben som hade varit så tydliga när jag var mindre, de var borta. Istället bar jag runt på två fettknölar i ansiktet. Varför hade hon inte sagt någonting tidigare? Hur länge hade jag gått runt såhär? Hon borde skämmas över mig. Jag måste bli av med det där fettet.

Efter det gick jag fram till kassen där jag så fint hade vikt ihop mina alldeles för små jeans. Jag kollade på den länge. Sparkade lite på den med foten, kanske för att redan då hade ilskan börjat växa i mig. Tillslut plockade jag upp dem. En efter en. Och jag granskade dem noga. De var alla i storlek 25-26 och de var smala. De var så fina. Varför skulle jag vilja kasta bort de här? Jag bestämde att om två månader skulle mina äckliga ben passa perfekt i dessa jeans. Lika fint som de var hopvikta i kassen, lika fint vek jag ihop dem och la tillbaka dem i hyllan. Med ett litet leende på läpparna gick jag tillbaka till sängen och började redan räkna ner dagarna till jag skulle bli smal igen.