Jag tror att jag kom för nära inpå. Det syntes så väll på dig. Såg paniken ända ut i fingerspetsarna, äta upp dig inifrån. Du kunde inte förmå dig att kyssa mig efteråt, något som du upprepade flera gånger. Jag fick inte ens sova tillsammans med dig. Du var tvungen att vara helt ensam. Och jag förstår dig, för jag är likadan. Vi är på något sätt lite lika och kanske att det är därför jag kan komma så nära. Även att vi inte har gått igenom i närheten av samma hemska saker så står vi på samma sälle, vi tänker och känner likadant. När jag pratar om dina känslor så sitter jag egentligen och pratar utefter mina egna. Och du känner igen dig i allting. Jag vet det. Det märks på dig. Du säger det till mig också. Du kan inte förstå varför jag vet så jävla mycket. Men det är ockå det som är vårt problem. Vi är för lika. Två trasiga människor kan inte vara tillsammans. Då finns det ingen som lagar ihop dem. Jag måste vara med någon som är trygg och hel. Någon som vet vad han vill, inte bara vad han behöver. Som klarar av en sån som mig. Och det måste du också. Därför måste vi säga hejdå. Lika bra att göra det nu, innan det är för sent. Innan vi är fast. Innan vi har glömt bort hur man gör.

 

Men kommer sakna dig tusen gånger om