Alla säger att man kommer skaffa sig nya bekantskaper. Nya vänner. Till och med nya bästa vänner. Sånna där som man egentligen inte kan leva utan. Som är en del av en själv och utan dem känner man sig tom. Alla säger att man måste gå vidare i livet och skiljas från gamla band. Det är helt naturligt. Att man måste våga möta världen och gå sin egen väg, helt själv. Men jag tror inte på det. Jag tror att de där speciella banden är sällsynta och att man ska hålla hårt i dem. Varför slösa bort ytterligare tio år på någon annan när man redan har den bästa bredvid sig? Varför inte hålla ihop för resten av livet? Om jag skulle älska en kille skulle jag flytta var som helst för hans skull. Varför kan jag inte då få flytta var som helst för min bästa kompis skull. För att vi ska få vara tillsammans och skapa ännu fler skumma minnen. Vi gör det inte för att vi inte klarar av att göra någonting utan varandra. Inte för bekvämligheten. Vi gör det för att vi är som lyckligast när vi bor i samma stad. När vi kan träffa varandra när som. Och för att vi vill ta nästa steg tillsammans. Jag vet att vi borde åldras tillsammans, allting känns så rätt, som med den perfekta killen fast det är en kompis, och om man kan vara själsfränder så är vi det. Och jag vet att det är rätt när jag kan befinna mig var som helst i Sverige, i vilken liten håla som helst, och ändå känna mig hemma, bara jag får vara med dig.

 

Vi ska leva hela livet ut. Tillsammans. För det har jag bestämt