Jag har haft ätstörningar till och från i fyra år nu. Idag är jag lyckligare än vad jag någonsin har varit, men det är bara för att jag tränar fya dagar i vecka. Lyfter vikter på gymmet och springer sju kilometer i skogen bakom vårt hus. Äter hälsosmat och försöker undvika alkohol och socker. Jag vill tro att jag är frisk men jag vet att om jag skulle gå upp några kilon och inte träna så skulle mitt huvud fyllas med ångest igen. Fast aldrig på samma sätt som förra gången. Jag skulle aldrig svälta mig igen och utsätta min familj för den smärta som jag inte hade en aning om att det skulle föra med sig. Det är klart att det fortfarande kommer dagar då jag känner mig stor som en flodhäst och jag vill bara skära bort mina feta lår. Men sen frågar jag min pojkvän vad han tycker om min kropp och han svarar alltid att jag är den snyggaste han har sätt i underkläder. Det gör mig glad. Även om jag inte ska behöva höra sådant för att jag ska älska min kropp. Men det gör de lite lättare att uppskatta det jag har. Det hjälper mig att säga hejdå till alla mina dumma tankar. 

 

Min kropp är inte äckligt smal längre, men det finns inte mycket fett att ta i heller. Egentligen vet jag ju det. Jag är nog ganska vältränad om någon annan skulle beskriva mig och det får mig att må bra. Inte bara för att jag har komplex över hur min kropp ska se ut utan för att jag är mycket piggare och gladare. Ett hälsosamt liv gör att de där rösterna håller sig borta. Och det är i alla fall ett steg åt rätt riktning. Jag skulle inte tycka om mig själv om jag gick upp tio kilo, men jag skulle inte älska mig mer om jag gick ner tio kilo. Lyckligast är jag nu när jag får träna och vara hälsosam, och det behöver inte gå till överdrift. 

 

Helt frisk är jag nog inte än. Men jag undrar om man någonsin blir det?